"Tankar efter The Dark Knight - Den ansiktslösa räddaren"

(Här tänkte jag sammanfatta, eller i alla fall introducera två tankespår från min upplevelse av The Dark Knight som jag såg i fredags: Först själva titeln, som får en laddad innebörd i filmens slutreplik. Sedan en liten nick till Brave Dave's post med en djupgående diskussion om de mytologiska/arketypiska representationerna av kaos och ordning i filmen... håll till godo!)

När jag sitter i biomörkret med bultande hjärta och knutna nävar i biofåtöljen så bubblar scenernas intensitet in i varenda cell i kroppen - och inlevelsen är som allra störst inte just i actionsekvenserna, utan i de ögonblick då Bruce Wayne ställs inför sina egna principer. De ord som fortsätter att eka i mitt huvud när jag är på väg ut från salongen, och fortfarande nu ett par dagar efteråt, är "ingen hjälte".

Batman är den som skyddar staden, rensar ut smutset och gör tillvaron tryggare - men utan att ta på sig den skinande rustningen och äran som följer med. Han styrs av något djupare än prestige eller självhävdelsebehov, nämligen sina principer. På det sättet framstår han som en ännu större förebild. Det har ingenting med "ädel självuppoffring" att göra, det är inte en uppoffring att låta sig jagas som en brottsling av lagens väktare - bara en nödvändig konsekvens av hans obändiga beslutsamhet och integritet.

I början av hans karriär som brottsbekämpare har kappan och masken en terapeutisk verkan för Bruce Wayne, som har plågats av insikten om ondskans och orättvisans existens sedan han som barn tvingades bevittna rånmordet på sina båda föräldrar. Han får en tillfredsställelse av att sprida skräck i den undre världen. Detta avhandlades i den förra filmen, Batman Begins. Tre år senare har vi nu en luttrad riddare i skitig rustning, som har växt till en symbol för ett nytt hopp bland folket - och det är en tung börda att bära. Det har gått så långt att han har börjat tänka på hur han skulle kunna rationalisera bort sig själv, hur en ny, bättre symbol skulle kunna lysa upp hoppet ännu starkare i hans frånvaro.

Drivkraften hos Bruce Wayne ligger inte i att vara den som gör jobbet, utan att jobbet ska göras, effekten ska uppnås, visionen ska uppfyllas - oavsett förändringsagent. Hans dröm är inte bara större än honom själv, den inkluderar inte ens hans egen fortlevnad.

Grunden i hans värderingar blir bara starkare i den dagliga kampen mot de motsatta värderingarna hos stadens drägg - och just därför utgör Jokerns plötsliga, kaosartade närvaro i den kriminella sfären ett sånt formidabelt hot mot symbolen och principerna. Jokern är en anarkist och nihilist, en impulsstyrd figur i avsaknad av större personligt syfte än att trakassera Batman genom attentat mot dennes känsliga punkt - de oskyldiga medborgarna i Gotham City.

Jokerns personliga bakgrund är ointressant - på ett metafysiskt plan är han sprungen ur Batman's egna handlingar, som en jungiansk skugga som aldrig försvinner helt. Det är ju delvis tack vare Batman's egen princip att inte döda som Jokern kommer få fortsätta härja, eller åtminstone finnas i bakhuvudet hos den mörka riddaren, som en eventualitet att alltid behöva inkludera i beräkningarna.

Dansen mellan de två representerar inte fullkomligt kaos kontra fullkomlig ordning, utan är mycket mer icke-dualistisk än så. I Jokerns synbara kaos finns en dold struktur - han är trots allt ett brottsligt geni med väl detaljerade planer för att uppnå sina stunder av barnslig njutning. Och i Batman's vision av ordning finns tillräckligt mycket frihet för att kaoset då och då ska kunna tränga igenom. Vad låter det som, om inte en klockren yin-yang-symbolik?

Läs även andra bloggares åsikter om film, the dark knight, batman, psykologi