"Vad är infoprenörskap?"

tisdag 28 oktober 2008


(Originalpost skriven 22. juli 2008)
(Denna post är saxad från en annan blogg som jag startade med en långtidsplan i åtanke, men då jag inte har tid just nu att ge den den sorts startskjuts som den förtjänar så kommer jag blanda in ämnet "infoprenörskap" här på min "huvudblogg". Håll till godo!)

Infoprenörskap är “mikrokapitalism”.

Ni känner säkert till hur fattiga kvinnor i tredje världen får en chans att höja sin livskvalitet och bidra till att bygga ett bättre samhälle genom mikrokrediter. Häromåret gick ju Nobels fredspris till Muhammad Yunus för hans Grameen Bank som pysslar med just detta. Jag hyllar denna utveckling, och tankarna bakom initiativet harmonierar med tankar som har grott inom mig några år nu.

Jag tror på att all förändring måste börja inifrån. Och då menar jag inte “först mig själv, sen hela världen!” utan verkligen som ringar på vattnet. Först mig själv, sedan människor i min närmsta omgivning, och därefter vidare utåt.

I Sverige är inte människor för fattiga på kapital för att uppfylla sina drömmar. Snarare är vi “för fattiga på drömmar för att uppfylla vårt kapital”. Meningslös konsumtion av produkter och media (”big brother-generationen”) vaggar in folket i en apatisk dimma och berövar dem på all handlingskraft, all originalitet, alla kreativa uttryck som skulle kunna komma så många andra till gagn!

Mitt syfte med denna blogg är att inspirera folket/gemene man/den breda marknaden att kristallisera fram - och få en övertygelse på värdet i - sin individuella, unika, inneboende “information”! Alla har kunskaper, färdigheter, intressen som vi har ägnat unikt mycket tid och uppmärksamhet åt att förfina - det må handla om grafisk design, fotografering, andlighet, ekologisk livsstil, modellflygplan, fågelskådning, jonglering, tvspel, mingel, sångröst, personlig utveckling - you name it.

Sedan vill jag visa hur man paketerar denna idé till en nischad produkt eller tjänst, och hur man marknadsför den till en tillräckligt stor marknad för att tjäna en bra peng. “En bra peng” innebär inte miljontals USD i samtliga fall. Det kan vara ett välkommet extratillskott för att täcka några räkningar, men framför allt är det ett bevis, ett kvitto för hur väl man har lyckats uttrycka och sprida sin passion till så många andra som möjligt.

Jag kommer exemplifiera med erfarenheter från mig själv och människor i min omgivning, för att ge konkreta och matnyttiga tips på vägen till alla som vill bli “infoprenörer”. Så småningom kommer jag lansera en konsulttjänst alternativt någon slags info-produkt för att ge ännu mer detaljerad hands-on-hjälp, där jag i tillägg till “grunderna” går igenom avancerade tekniker som serie-infoprenörskap, e-marknadsföring, e-handel, automatisering och annat gott.

Sist men inte minst - jag ser fram emot en dialog med mina läsare och fellow-bloggers. Det finns massor av intressanta bloggare som kommer få frekventa besök i deras kommentarsfält. Det jag skriver kanske väcker din lust att kommentera? Du är varmt välkommen!

Read more...

"Hur man presenterar Sverige för japanska 13-åringar!"

måndag 27 oktober 2008

(Anpassad version av en faktisk presentation som vår grupp på 2 svenskar + en amerikan fick hålla om Sverige, inför ett gäng småkillar och tjejer som kom på besök till vår lektion)

Några basfakta:

1. Det finns ett språk som heter svenska, även fast de flesta av oss råkar prata hyfsad engelska också. Svenska låter såhär... (härma valfri svensk kändis typ som Zlatan, Dr Alban, drottning Silvia) (För japaner i allmänhet består världen av två länder - Japan och USA. Ja, och så Kina då. Att länder i Europa faktiskt har sina respektive språk är en överraskning för många, tro det eller ej...)
2. Sverige har inga isbjörnar, pingviner eller eskimåer. Inte heller är vi särskilt bra på att tillverka klockor eller ost. (Se ovan. Det är iofs inte bara japaner som förväxlar Sverige med Schweiz.)
3. Sverige har mindre än en tiondel av Japans befolkning, på en yta som är runt 1,25 ggr större.
4. Sverige är berömt för sin vackra natur. (Bilder på öppna landskap, åkrar, skog och berg. Hur exotiskt som helst!)
5. Sverige är också känt för sitt generösa välfärdssystem. Här kan alla leva drägligt - åldringar, sjuklingar/handikappade, och folk som bara inte har lust att jobba. (Jag har flera gånger guidat japaner som kommit på studiebesök från olika japanska vårdutbildningar för att inspireras av vårt härliga system. Och när japaner hör att universitetsutbildning är gratis i Sverige får man alltid den typiska "EEEEEEeeeeeeh"-reaktionen.)

"Frågesport":

Vilket är det mest typiskt svenska efternamnet av dessa tre?
Johansson (rätt)
Kilumanga
Hall

(Faktiskt det mest vanliga svenska efternamnet. MEN, det finns också svenskar, riktiga svenskar, som heter Kilumanga, Ibrahimovicz, Hussein, Ogonowski osv. Jämför med Japan där det finns fjärde generationens koreaner, födda och levt hela livet i Japan, som fortfarande inte kan bli japanska medborgare...)

Hur många veckodagar (på engelska och svenska) är döpta efter svenska/nordiska gudar?
2
4 (rätt)
6

(Tuesday - Tyr, onsdag - Oden, torsdag - Tor, fredag - Frej/Freja. )

Vilken av dessa sagofigurer är skapad av en svensk?
Harry Potter
Pippi Långstrump
Doraemon

(Pippi heter "nagakutsushita pippi" på japanska. Författaren Astrid Lindgren är omåttligt folkkär för svenskar, ungefär som en motsvarighet till tecknad film-regissören Hayao Miyazaki i Japan)

Vilken av dessa uppfinningar är svensk?
Glödlampa
Kompass
Dynamit (rätt)

(Alfred Nobel gjorde en förmögenhet som uppfinnare och affärsman, pengar som ligger till grund för nobelpriset - världens mest förnämsta vetenskapliga och humanitära/litterära utmärkelser. Japanerna är tokiga i nobelpriset, särskilt nu när de har fyra pristagare i år.)

Vad är vikingar för något?
En maträtt
En artist
Svenskt krigarfolk och handelsfarande (rätt)

(Viking, eller "baikingu" är faktiskt ett låneord i det japanska språket, men med betydelsen buffé! Kanske är det logiskt på nån omvänd väg, kolla: Engelskan lånar in ordet "smörgåsbord" från svenskan, med bibehållen innebörd. Japanerna kollar på fenomenet buffé/smörgåsbord, och frågar sig "vilka åt det?" Svar: Vikingarna, såklart!)

Read more...

"Sömnlös i Nagoya"

söndag 19 oktober 2008

(Till att börja med, här är länkar till FLER BILDER
Och ännu fler bilder, HÄR)

Ok, här är storyn om min tid i Nagoya, sedan förra bloggposten:

Kortfattad version:

JAG HAR INTE TID ELLER SINNESRO ATT SITTA OCH SKRIVA I MIN BLOGG. Skolan ger oss läxor och små inlämningar varje dag, och just den här veckan har varit provvecka. Pluggandet är egentligen inte jättehårt, men samtidigt har jag ju inte kommit till Japan för att sitta inne vid skrivbordet och mina böcker tolv timmar om dygnet. Så jag lockas iväg av "den mörka sidan" och fastnar i samtal med dorm-kompisarna, klubbaktiviteter (som iofs ger nödvändig fysisk träning) och spontana små shoppingtrippar till stan, eller äventyr på helgerna. Samtidigt har jag såklart dåligt samvete för att jag inte låter er därhemma veta vad jag är med om härborta, så nedan följer en sammanfattning i punktform av diverse händelser/fenomen:

- Gospelparty!

Ok, så det kom ett par kristna japaner till vår dorm och bjöd in folk till "international gospel party" som anordnades i deras lilla kyrka i närheten - och de enda som vågade tacka ja var jag och Amani (en av de två andra svenskarna från SU). Det blev en helt klart trevlig kväll med god mat, roliga nya bekantskaper och små absurditeter... t ex fick vi två sitta på en scen och vara huvudpersoner i en frågesport där resten av gästerna skulle gissa saker om oss såsom "vilken är Niclas japanska favoritmaträtt?". Sen är det ju bara coolt att kunna säga att man har varit med om gospelkonsert på japanska! :)



- Karaoke!

Jag har tappet räkningen, men jag bör vara uppe i typ 8-10 besök på vårt lokala “U-Bou” - karaokestället. Karaoke funkar lite annorlunda mot därhemma, man går inte till karaokebar utan till ”karaokebox” – dvs man hyr ett rum för ett sällskap från två eller fler, sen beställer man in dricka genom en händig telefon på väggen. Nåt som vi har gjort några gånger är att betala för ”nomi-houdai”, dvs allt-du-kan-dricka... för typ 20 kr extra/30 min har man alltså möjlighet att bli riktigt på lyset om man är på sånt humör! Dessutom finns det ett erbjudande på vårt hak om ”long free time” där man får sjunga och dricka fritt HELA NATTEN för lite drygt 200 kr. När vi testade det för några fredagar sen så var vi nästan trettio modiga själar som började runt 19-tiden, och när tiden var ute kl 5 på morgonen kunde jag stoltsera med att vara en av de uthålliga som var kvar, och dessutom inte hade lagt sig på sofforna för en tupplur under sjungandets gång. This is hardcore, don’t try this at home...



- Nagashima Spa Land

För några helger sen var vi ett glatt gäng som åkte från dormen in till Nagoya central, och sen vidare ut med buss en bit från stan för att besöka nöjesparken “Nagashima Spa Land” (det ligger onsen, alltså varma källor, precis i anslutning dit – därav ”Spa” i namnet). Där åkte vi ”Steel Dragon 2000”, en av världens högsta, snabbaste och längsta bergochdalbanor som man fick köa i en timme för, och det var värt väntan båda gångerna! Det fanns en massa andra attraktioner där, jag hörde faktiskt nu i efterhand att NSL visst är Japans näst största nöjespark, bara Tokyo Disneyland är större. Vi prövade på de allra flesta, inklusive ”Free Fall”, Giant Frisbee”, ”White Cyclone” och en sån där flum ride där man iklär sig en plastsäck men ändå blir alldeles nedstänkt. Visst gav alla åkningar bra motion både för mag- och skrikmusklerna, men den läskigaste för min del var pariserhjulet. Utsikten över hela parken och till havet var fantastisk, men höjder gör mig lite nervös...

Vi stannade också till en bra stund framför en gatujonglör inne på området, han hade en grym show-känsla och inte så pjåkiga skills med eld, bollar och käglor samt lite balansbräde-trix, och efter sin 15-20-minutersföreställning håvade han in seriösa cash från åskådarna – inklusive oss. Han tjänade säkert tre-fyra tusen kr, hyfsad timpenning! Men som sagt, han var väldigt underhållande och förtjänade varenda yen. Jag gillade hans formulering när han plockade fram hatten för uppskattningspeng från publiken – ”Snälla, tänk på att jag har metall-allergi, ge mig papperspengar istället!” – den minsta sedeln är 1000 yen, dvs c:a 70 kr...



- Livet på dorm - Nagoya Kouryuu Kaikan!


Som sagt bor jag precis tvärs over gatan till skolans ingång. Vi har inte direkt en jättetajt gemenskap, alla sextio studenter som bor här, men det finns ett kärngäng som brukar hänga i community room och haka med på talrika turer till livsbutiken runt hörnet för studieproviant. (Det är i själva verket en eufemism. Även om vårt närmsta ”Lawson” ligger ett stenkast härifrån så är det en helvetisk backe att gå ner och sen komma tillbaka upp för. Ettt spontant ”Vem följer med till Lawson för dricka/melon pan/chips/ramen?” är det som skiljer pojkarna från männen.)

Jag har också följt med ett gäng partyprissar härifrån, på ett besök till klubben som de frekventerar veckovis. ”ID” heter den, ligger i nöjesdistriktet Sakae, och där dansades det friskt hela natten lång... eller snarare fram till strax före midnatt då sista tunnelbanan går hem.

Arkadhallar (game-center eller ”gee-sen” på japanska) finns lite överallt, den närmaste ligger precis intill U-Bou en tjugo minuters promenad hemifrån. Jag har framförallt tömt mina myntreserver i Street Fighter 4 som är helt fantastiskt roligt... även om jag fortfarande får spö på nolltid när jag blir utmanad av de lokala förmågorna. Häromveckan var vi några kompisar som utmanade varann på ”Taiko no Tatsujin” där man spelar på en traditionell japansk trumma med två trumstockar. Där gick det mycket bättre för mig, kanske tack vare en kombination av riktigt trumspelande och otaliga timmars övning på Guitar Hero därhemma?

På tal om Guitar Hero så har vi ÄNTLIGEN fått det till dormen! Kelly från Skottland jobbar frilans som speljournalist, så hon har fått köpa in det till sig – och för användning i vårt gemensamma community room – för ”professionell utvärdering av västerländska musikspel på den japanska marknaden”. Sa jag att jag inte hade tillräckligt mycket tid för allt? Det har aldrig varit så sant som nu...

- Nobelpriset!

Det pågår något av en nobelyra i Japan just nu, och framförallt i Nagoya. Tre av de fyra japanska nobelpristagarna i år (kemi och fysik) har nämligen tidigare forskat på den här stadens mest prestigefyllda lärosäte, Nagoya University. NU råkar dessutom ligga bara ett stenkast ifrån Nanzan där jag går, så lokalpatriotismen känner inga höjder. Efter att ha läst nyheten häromveckan gick jag runt och sa ”grattis till nobelpriset” till alla japaner jag pratade med, till stor förnöjsamhet. En bonus i sammanhanget, för mig, är att jag har en kul anekdot att berätta om hur jag mötte en av de senaste japanska nobelpristagarna Shirakawa genom mitt jobb för Sweden-Japan Foundation för maaaassa år sen. 2000, för att vara mer specifik. Den lilla storyn har gett upphov till många ”Waaaaaaaah” och storögda miner från japanerna. Måste älska deras tendens till överdrivna uttryck för just imponering! (Imponerande? Imponans?)

- Festivalbesök i Arimatsu!

För ett par helger sen skulle jag besöka en gammaldags stad för att kolla in deras lokala höstfestival. Jag var medbjuden av en annan utbytesstudent och hennes värdfamilj, och vi tog en halvtimmes biltur för att komma till Arimatsu. Tyvärr regnade det just den förmiddagen, och när vi kom dit möttes vi av beskedet att festivalen var ”inställd” – dvs vi skulle inte få se huvudattraktionen av att bära runt en ”mikoshi”, ett portabelt tempel/altare som låter den lokala gudomen få lite frisk luft och en rundtur kring kvarteret. Det blev dock en väldigt trevlig dag ändå! Den japanska värdfamiljen var härlig, och en lokal förmåga som var på sitt bästa lokalpatriotiska humör guidade oss runt och berättade historiska detaljer om husens arkitektur, vägen som gick genom staden och som hade använts för all trafik mellan Kyoto och Tokyo, och andra små godbitar.

Vi fick också tillfälle att titta på traditionellt hantverk, gamla gummor som satt och bearbetade tyg för en batikliknande färgningsteknik som används bl a på fina kimono. Sedan såg vi en ”karakuri”-föreställning, där mekaniskt styrda dockor till musikackompanjemang helt automatiskt utförde såväl danser som mästerlig kalligrafi – ett slags historiska motsvarigheter till dagens robotar som japanerna är så förtjusta i. Efter ett par timmars guidning och strosande hittade vi till ett traditionellt téhus, med tillhörande zen-inspirerad trädgård och allt. Där tog vi en liten meditativ paus. Vi fick sitta i seiza (alltså på knäna), inmundigades matcha, det traditionella gröna téet som är tjockare i konsistensen än vanligt té, och ”rödbönpastakakor” i en komprimerad version av téceremonin – och en väldigt stämningsfull och genuin atmosfär infann sig för en kort stund innan vi fortsatte vidare med ny själslig stuns i stegen. Vi stannade och turistade en stund till, varefter vi tog en ordentlig ramen-lunch på en restaurang i ett jätte-shoppingkomplex som råkade ligga precis intill, och sen begav vi oss hem igen. Allt som allt blev det en väldigt lyckad utflykt.

- Skolan!

Ja just det, jag är ju faktiskt här i egenskap av student. Hur ser det ut med själva utbildningen då? Varje dag har jag ”Intensive Japanese” på förmiddagen, och på tisdagar, torsdagar och fredagar har jag även eftermiddagslektioner i kurser som inte direkt är av ren språkkaraktär. Det låter kanske inte som mycket, men Intensive Japanese är verkligen intensiv! Jag har inlämningsuppgifter eller läxförhör att plugga inför varje dag, och även om det inte är överdrivet svårt så är det tidskrävande. Jag är glad att jag hamnade i rätt svårighetsnivå för mig, jag känner att jag faktiskt får ut en hel del både när det gäller vokabulär, grammatik och såklart kanji! Vi har tre olika lärare i IJ500 och sitter i ganska små grupper på runt 12 personer, det är amerikaner, kineser, indoneser, thailändare och nån enstaka europé. Det finns en del att anmärka på när det gäller japansk pedagogik i stort, men det lämnar jag till en annan gång.

Två av mina ickespråkkurser är ”seminariekurser” för japaner, och jag är jätteglad att jag är med i båda två! Jag måste erkänna att jag inte hänger med i de vetenskapligt presenterade rapporterna som jag fått höra på sociologikursen ”Japanese Society”, MEN det visade sig att fokus på kursen denna termin är att vi ska ställa upp i en galen japansk tv-show, och nu går det mesta av lektionstiden till förberedelser för denna! Programmet heter Kasou taishou, är väldigt populärt, och har gått två ggr per år i TRETTIO ÅR här. Många av er har säkert sett det mest kända vinnarbidraget ”Matrix pingpong” på youtube? Vår klass ska iaf iscensätta ett nummer med ”natto” som tema. Ja, den där äckliga, urjapanska maträtten som består av ruttna sojabönor... det kommer bestå av galen dans iförda blonda afron, vara helt bisarrt och samtidigt med stor sannolikhet den mest kvintessentiellt japanska erfarenheten jag är med om under dessa fyra månader. I den andra kursen, ”Observation and Analysis of Japanese Language Activities” har vi en mangabok som lärobok, och sitter mest och diskuterar kulturskillnader ur ett japanskt perspektiv. Vår professor Komada är en gemytlig gubbe som är löjligt berest och ”internationaliserad” (japansk term) och har personliga anekdoter om i princip varje del av världen som nämns under lektionerna. På hans initiativ gick hela klassen ut och DRACK härom veckan på traditionell japansk izakaya, och hade hur trevligt som helst!

När jag var i Yokohama för tio år sen så var mitt medlemskap i skolans simklubb en av de mest givande delarna av hela vistelsen – dels på grund av nödvändigheten av att hålla sig i fysisk form när man lever en mer uppmärksamhets- och energikrävande tillvaro än vanligt, dels för det sociala i att ”tillhöra en klubb”, nåt som man här i Japan värderar och prioriterar väldigt högt. Det finns en simbassäng här på campus, och jag har använt den för motionssim ett par gånger, men att gå med i simklubben skulle kräva träning fem dagar i veckan och det har jag helt enkelt inte tid med. Istället har det blivit något som heter ”Soseido”. Soseido är en traditionell japansk kampsport/konst med anor från fyrahundra år tillbaka, och innehåller såväl obeväpnade tekniker (slag, sparkar, kast) som vapentekniker med bl a svärd och stav. När jag först besökte klubben fick jag en ordentlig introduktion och förklaring till tankarna och principerna bakom systemet, och vilka komponenter det bestod av, och jag har försökt vara med på alla tre eller åtminstone två pass per vecka. Jättekul! Och nu igår så hölls det dessutom ett välkomstparty för oss utbytesstudenter (vi är fyra st) som har gått med i klubben. Vi bjöds på en izakaya-kväll med allt som hör till i form av alkohol, god mat och allmän uppsluppenhet.

Gott folk! Det får räcka för denna gång. Nästa inlägg kommer INTE att ta ett par månader att skriva, lovar. Kram så länge!

/Niclas

Read more...